.

Idag var en fruktansvärd dag. Jennifer "Barbie" Cooper avled inatt. Jag är tom. Tävlingen planerades att ställas in men vi beslöt oss att rida för Jennifers skull. Det är vad hon hade velat att vi gjorde. Vi vann tävlingen men segern kändes inte inom mig. Jag var inte glad. Folk sa grattis och jag kände inte något. Det var inte grattis idag. Vi hade förlorat. Hela världen har förlorat en fantastisk människa. Jennifer spred glädje omkring sig och var en fighter utan dess like när det handlade om gymkhanan. Men livet? Du skulle fightat för livet som du fightade för att lyckas med din fina ponny. Om vi bara hade vetat. Om vi bara hade kunnat göra något. Varför, varför, varför? Alla "varför" maler i huvudet på mig. Det var en fin dag idag. En dag där solen sken och naturen var fin. Men allt var lik förbannat grått. Grått för att du lämnade oss, grått för att ingen försvarsmekanism kunde hålla borta smärtan och sorgen vi kände inom oss. 

Jag hoppas du slipper all smärta var du än befinner dig nu. Alla tankar går till dig och din familj kära vän



Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bort om orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig
För att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag

Jag är här
Och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv