.

Trots att jag åkte till träningen med världens sämsta inställning idag åkte jag därifrån lika glad som ett barn som fått syn på candyman.... Min ponny är något alldeles alldeles speciellt och han var så otroligt bra idag. Känns som han försökte kompensera att jag är helt röten i min kropp nu när han äntligen är på gång. Snart ska mina ben vara friska också och då jävlar är det inte mycket att hålla på. Jag undrar om jag någonsin kommer äga något lika värdefullt som den lilla ponnyn. Era himla skurkar som har tjatat på mig i åratal att jag måste sälja honom både för att jag är för lång för honom och att jag kommer kunna köpa fem bra ponnys för pengarna jag får för honom. Ni kan ta er i arslet.. Han är inte bara en ponny för mig, han är så otroligt mycket mer och så länge han orkar bära runt på mig lämnar jag aldrig hans rygg. Eller jo för fan, ibland hoppar jag av och sådär...:P Men inga pengar i världen kan väga upp vad han är värd för mig. Jag har fått sådana enorma erbjudanden på honom från snorrika ponnyföräldrar som vill att deras barn ska hoppa honom. Jag rycker alltid till när jag hör det men så fort jag ser min lilla kille och tänker mig honom hos någon annan får jag dåligt samvete att jag ens tänkt tanken. Att pengarna skulle vara lockande.. hmm, inte en chans så länge jag är frisk i huvudet... När jag blir för gammal för den här sporten ska Millie ta över honom i gymkhanan;). Det har jag bestämt. Då ska dom bli så jävla bra och jag kommer köra dom jorden runt för att dom ska rocka alla möjliga tävlingar.