.

Antingen lär man sig spelreglerna eller så ser man till att ta sig ur spelet innan det gått för långt, det har gått för långt. Det tredje alternativet är sista utvägen på allt. Det tänker jag inte ens nämna något vidare. En dag står man med ena foten i vad man trodde var tryggheten själv och andra foten mitt i spelets gång, problemet är vid den här tidpunkten ytterst litet då man lutar sig mot trygghetens ryggstöd. När man sedan inser att ryggstödet börjar vika sig bakom en och när man vänder sig om för att se vad som händer står tryggheten i en annan kostym, nämligen ännu en spelpjäs. Det är då man blir ledsen. Så jävla ledsen och framför allt ostadig, benen viker sig och man trillar med ansiktet ner i asfalten gång på gång tills man slutligen hittar något nytt att luta sin ömma rygg mot. Man är förlorare i livets spel så länge ryggstödet har en annan skepnad. När den räddande ängeln sedan dyker upp och står bakom en i vått och torrt, med armarna för alltid lindade runt ens kropp. Då är man nära mål i spelet. Jag väntar på min ängel