.

Gud vad svårt jag har att skriva idag. Jag är helt knäpp, antagligen pga för mycket kaffe. Jag har tagit igen två veckors icke-drickande på bara en dag. Jag är en duracell-kanin! Kom precis in från stallet, har varit ute på en grym tur med Shoganan. Jag satt och funderade på varför just JAG skulle ha sån djävulsk tur att få just honom. Hur kunde han bli SÅ bra? Tänk så många människor som försökt få mig att sälja honom. 250.000 kronor för honom? Det är vad en mamma ville ge för honom som hopp-ponny. Jag hade kunnat sälja honom och gjort något riktigt bra för pengarna. Usch, det är jobbigt att ens tänka på honom hos någon annan. Jag skulle aldrig någonsin klara av att se honom åka härifrån för alltid.
Det kanske är väldigt egoistiskt att tänka så- jag har hört det förr. "Varför låter du inte en liten tjej eller kille få ha lika roligt som ni haft under era år?" jag unnar alla att ha en sån stjärna men varför ska jag göra mig av med mitt enda ljus? HUR mycket roligt skulle jag kunna göra för mina papperspengar? Och hur kul skulle det vara när jag bränt alla pengar på skit? Han skulle kunna komma hur långt som helst i hoppningen med en liten ryttare som fixade det. Men skulle den personen ha lika mycket glädje av honom som jag har? Trots att jag inte utnyttjar all hans kapacitet? Detta kan jag diskutera med mig själv hur länge som helst men slutsatsen är ändå att han stannar hos mig för alltid, det är inget tomt snack ska ni veta guys.