.

Det är svårt att förklara varför jag plötsligt känner att jag måste lyssna på Ted "tönt Gärdestad. Det kan helt klart bero på att jag får en känsla av när jag och mamma städade huset tillsammans när jag var liten (jag stökade mest ner) och gapade till Ted. Jag kunde inte texten men hittade på egna till alla melodier, mamma skrattade alltid åt mig då. Vi hade det så mysigt på den tiden, jag och mamma, medan vi väntade på att Simon och Albin skulle komma hem från skolan.

Apropå ingenting har jag tänkt väldigt mycket på min farfar det senaste, han hade nog varit stolt över oss om han hade levt idag, det tror jag allt.
Jag kommer ihåg dagen han dog  så väl. Jag var hemma med mamma. Simon och Albin var i skolan, jag tror att jag var 5 eller 6 år. När mamma berättade för mig att farfar inte finns mer så ryckte jag på axlarna och studdsade iväg på min käpphäst i vardagsrummet.
Sedan åkte vi och hämtade mina bröder i skolan och när dom satte sig i bilen berättade mamma för dom "farfar finns inte längre, han somnade in igår och finns bara i himlen nu". Båda två började gråta och var helt förstörda. Först då insåg jag att något hemskt hade hänt, aldrig tidigare hade jag medvetet varit i kontakt med något som kallades döden och "inte finnas mer". Jag förstod ingenting, jag skulle ju ändå gå bort till farfar senare och få en isglass som hade blivit förstörd för att frysen stått öppen för länge en stund för ett tag sedan. Sedan skulle jag och farfar lära mig att dricka kaffe. Jag hatade kaffe men älskade farfar, jag drack mest för att han sa att jag var en "stor och redig tös" då. Han visste nog att jag tyckte det var jätteäckligt men jag ville ju inte göra honom besviken, jag ville ju vara hans rediga tös. När han ville ge mig sockerdricka i utbyte mot kaffet (som var min favorit) tackade jag nej, för jag var redig och drack kaffe istället. Sedan skulle vi åka flakmoppe till kyrkgården och sätta blommor på farmors grav.

Trots att jag hade stora planer för mig och farfar samma dag insåg jag att det nog bara var drömmar. Jag skulle inte få träffa min farfar igen och först när jag såg mina bröder och deras rödgråtna ögon blev jag helt förkrossad och började gråta.
Vad jag funderar på nu är om jag ens förstod DÅ eller om jag grät för att dom grät. Jag vet inte men vad jag nu vet är att jag har varit i kontakt med döden FÖR mycket.
Jag önskar att jag fortfarande kunde hoppa iväg på min käpphäst och tralla på Ted Gärdestad när någon försvinner, istället för att bli ett vrak. Jag tror farfar skrattade åt mig näe han såg min reaktion, om han såg den.