.

Ja, det var ju längesedan jag skrev här och det har olika förklaringar men jag ber så hemskt mycket om ursäkt för mitt dåliga uppdaterande.
Jag funderar på hur mycket sorg en stackars människa kan tåla. Människor verkar ju ta livet av sig för minsta lilla medan andra verkar utstå alla helvetets motgångar. I hur stor utsträckning lever sorgen kvar hos människan resten av livet? Det är helt ofattbart hur en del människor fortfarande kan leva sitt liv som "vanligt".
Nåväl, nu ska jag försöka få tag i en sadel som passar Shoganan. Genant att behöva låna pengar av någon för att ha råd med den där jävla sadeln. Jag behöver den till Scandinavium och egentligen till träningen på torsdag redan. Hur ska jag hinna?
Har jag berättat om den heta snubben på jobbet förresten? Det var heeelt absurt! Jag får se om jag kan skriva om detta lite senare, nu ska jag försöka vara lite social med mina gäster, Eva-lena och Jocke.
Puss