Tired!
Det har varit en hektisk dag idag. Först tog jag mig ut till stallet och löshopppade hingsten och lillebror Fabbe. Hingsten hoppade typ 150 högt och 145 brett - travhoppade dåva!? Fabricius fick nöja sig på 125 för han hade sån extrem träningsvärk efter gårdagen då det lackade svett om den lilla kusen.
Efter löshoppningen red jag Shoggen en stund i manegen, tränade lite förvänd galopp, öppna och sluta. Han var så jävla stållig så jag fick väl kanske inte igenom ALLT som jag hade tänkt.
Sedan stack jag, Loj och Wille till tippen och slängde MÄNGDER med skit.
Och nu på kvällen var det Clear Round - Jättemysigt!
På Fredag kväll ska jag passa kidsen och tänkte leka lite gymkhana med Flippsan på Freja, (om jag bara lyckas få Wille att finna något nöje i att sitta i sin vagn).
Nu är jag i Lycke och ska sova här inatt. Jag gick och hälsade på pensionärerna och fick en sån jävla olustig feeling när jag kramade på min Betty att tårarna började rinna.
Det som gör mig ledsen är att hon alltid har varit någons allt. Nu är hon ingen. För mig är hon visserligen det finaste jag vet men jag kan inte berätta det för henne varje dag mer.
Jag vill inte att någon OFFRAR sig att ta hand om henne ett par jävla dagar i veckan bara för att man känner sig tvungen. Jag vill att någon ska ägna sig åt min älskade ponny.
... Fan, nu lipar jag igen...
Man ska inte bara glömma av henne! Helvetes jävlar!
Vilken ponny var det nu igen som alltid kommer vara bäst?
Jag är så jävla rädd att hon ska dö nu när jag inte är hemma. Helvetes jävlar om hon dör i vinter, då dör förfan det som lever kvar av min barndom , den som lärde mig det jag kan idag. den tjejjsan jag älskar/älskade i vått och torrt, trots att jag flög av 45 gånger i månaden.
Jag sa aldrig till mamma att hon kastade av mig SÅ mycket eftersom jag var rädd att hon inte skkulle få vara kvar hemma då. Detta var 15 år sedan och hon står ännu kvar.
Hoppas min mamma har tid att ge min älskling allt hon förtjänar... Och hoppas mitt hjärta finns kvar när jag kommer hem över jul. Då ska hon få allt jag kan ge henne.
Efter löshoppningen red jag Shoggen en stund i manegen, tränade lite förvänd galopp, öppna och sluta. Han var så jävla stållig så jag fick väl kanske inte igenom ALLT som jag hade tänkt.
Sedan stack jag, Loj och Wille till tippen och slängde MÄNGDER med skit.
Och nu på kvällen var det Clear Round - Jättemysigt!
På Fredag kväll ska jag passa kidsen och tänkte leka lite gymkhana med Flippsan på Freja, (om jag bara lyckas få Wille att finna något nöje i att sitta i sin vagn).
Nu är jag i Lycke och ska sova här inatt. Jag gick och hälsade på pensionärerna och fick en sån jävla olustig feeling när jag kramade på min Betty att tårarna började rinna.
Det som gör mig ledsen är att hon alltid har varit någons allt. Nu är hon ingen. För mig är hon visserligen det finaste jag vet men jag kan inte berätta det för henne varje dag mer.
Jag vill inte att någon OFFRAR sig att ta hand om henne ett par jävla dagar i veckan bara för att man känner sig tvungen. Jag vill att någon ska ägna sig åt min älskade ponny.
... Fan, nu lipar jag igen...
Man ska inte bara glömma av henne! Helvetes jävlar!
Vilken ponny var det nu igen som alltid kommer vara bäst?
Jag är så jävla rädd att hon ska dö nu när jag inte är hemma. Helvetes jävlar om hon dör i vinter, då dör förfan det som lever kvar av min barndom , den som lärde mig det jag kan idag. den tjejjsan jag älskar/älskade i vått och torrt, trots att jag flög av 45 gånger i månaden.
Jag sa aldrig till mamma att hon kastade av mig SÅ mycket eftersom jag var rädd att hon inte skkulle få vara kvar hemma då. Detta var 15 år sedan och hon står ännu kvar.
Hoppas min mamma har tid att ge min älskling allt hon förtjänar... Och hoppas mitt hjärta finns kvar när jag kommer hem över jul. Då ska hon få allt jag kan ge henne.
Kommentarer
Trackback
