.

Att sakna någon är hundra gånger jobbigare än att älska eller hata någon, visst är det så va? Jag hatar sällan en människa trots att jag har lätt att använda mig av just ordet "hata" (Inget ord jag är stolt över att missbruka).  Att älska är fruktansvärt, men att sakna någon är så jävla mycket värre. Och att dessutom älska den man saknar är det värsta som finns. Det har lagt sig mer och mer, inget snack om den saken, men ibland blir man påmind och saknar sönder sig. Ïkväll är en sån kväll. Jag saknar, saknar, saknar och saknar.
Nåväl.

Jag spexade något fantastiskt idag. Stupade framför en buss i brunnsparken. Kanon, där ligger man med armar och ben rakt upp i luften, ipoden i handen, väskan insnärjd runt armen och massor med påsar i händerna. Bussen höll på att köra på mig, varför inte tänkte jag sedan. 

Vad vet du om kärleken förrän du förgäves hatat den?
Och vad vet du om när hjärtat kan bränna för kärlek som aldrig kan dö, men inte heller leva?
Det är mitt eget fel vad som än hände med mitt hjärta. För jag har alltid vetat att du inte skulle stanna.
Jag blir hellre ensam än lycklig med nån annan.

Ingenting, Inget jävla ting! Hej alla glada, här har ni mig. Annie den festliga jäveln som är så sjukt knäpp i kolan. Varför skriver jag ens något? Jag tror att jag är på god väg att bli en bitterkärring. REDAN?! Jag vet, är det inte konstigt? På ett sätt känner jag mig jävligt egotrippad men på ett annat sätt är jag raka motsatsen till just ego. Jag är glad att ni har varandra där ute. Verkligen glad för er skull, för det här suger på riktigt. Ge mig något att skratta åt är ni snälla.
God natt, sov gott.

Fan vad jobbigt det är när man egentligen borde ta ett beslut som skulle förändra ens livsstil radikalt, men man vågar inte. Man är rädd för en för stor förändring, rädd för att något ska gå förlorat för alltid. Man stannar kvar trots att det känns som att inget är detsamma. Man ser en helt annan mening med livet. Jag behöver frihet, på riktigt! Jag måste kunna få vara en egen person med egna val och beslut. Vems liv lever jag och för vems skull? Tycker jag verkligen att detta är livet? Brinner jag för det? Är det bara hösten som står och rycker i mig, drar ner mig i deppträsket? Jag hoppas att det går över och att valet står glasklart framför mig snart.
 Har ridit ThiWai, Baylight och Shoganan idag, älskade små liv. 

Var i stan igår kväll och stannade där över natten. Det var trevligt att komma bort lite trots att det bara var några timmar. Synd bara att jag inte kan slappna av, att jag konstant känner skuldkänslor och att jag aldrig får vara ifred, jagad konstant. Jag är inte efterbliven, jag kan leva och klara mig själv, jag tar ansvar för saker som jag måste. Bättre än många andra, jag lovar!  

Känslor kan allt yttra sig på bra konstiga sätt. Otippade sätt... Jag drar in till stan snart. Det är något fel i huvudet på mig men det känns bättre om man bränner pengar. Ledig från skolan imorgon, oerhört skönt alltså! Jag funderar på att bli helt dyngad ikväll. På något sätt. Ses snart. Puss puss

Var på begravningen igår. Det var fint. Oerhört fint och jobbigt. Vet inte vad jag ska skriva. Träffade Ann och Peter, jag lider med dem, och med Jennifers bröder.

R.I.P Vackra barbiedocka. 

Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna ge upp dig... Hur är det möjligt att säga upp bekantskapen med någon som betyder så oerhört mycket för en. Hur gör man för att pausa allt? Om inte jag går vidare, kan inte du också stanna med mig då? Jag vet, vi måste gå vidare va? Båda två... Livet är bra orättvist ändå. Det kan verkligen inte vara meningen att allt ska vara lätt och flyta på så smidigt för mig, hela min väg framåt är som en puckelpist, ingenting är glasklart. Vad är det som gör att jag fäster mig så vid människor? Varför kan jag inte bara hålla ett schysst avstånd?

Nåväl, hur många läsare tappade jag i och med detta inlägget? Verkligen inte mkt rock n´roll på min blogg nu. Vänta bara, det kommer! Tappa inte hoppet.

Imorgon ska vi ta farväl Jennifer. Ofattbart, jag klarar det inte. Jag kan ingenting! Hjälp

Är det på tiden att jag gör något åt min blogg nu? Jag blir ju nästan rädd när jag ser de där hemska bilderna man möts av när man är inne och kollar läget.
Well, vi var ju i Flyinge i helgen, det var oerhört kul, tack alla underbara människor för det! Shoganan skötte sig dessutom kanonbra. Jag vill bara meddela att jag gjorde världens vurpa i lunchrummet där ryttare och fuktionärer fick hålla hus. Där satt självaste Peter Eriksson och hans schteela kompisar och råglodde på mig när jag låg på golvet och sprattlade som en sköldpadda på rygg. Jag stod och lutade mig mot ett himla bord och pratade med de som satt och åt. Helt plötsligt flyttar sig stolen och bordet bakom mig och jag faller pladask baklänges, rakt på stolen så den blir till små flisor, min ena sko flyger åt helvete och det rinner saft över hela jävla stället. Haha och där ligger jag och funderar på om man kan få ta en kopp kaffe till.
På kvällen pimplade bl.a jag och Tim lite B.I.B, tack Tim för att du är störtskön och att du stod ut med min inte alltför charmiga sida där på kvällen.

Imorgon bär det av till Flyinge. Trevligt, trevligt. Känns oerhört skönt att komma bort, trots att det bara är ett par dagar. Behöver nog det om det så hade varit till en sopstation i norra Sverige. Shoganan ska fåfölja med och han är så förväntansfull att han knappt kan äta och är alldeles skakig.  
FIck låna med mig kläder idag av Linda. Du är helt jävla bäst! Lämna mig aldrig! Lova det!?
Jag älskar er, alla underbara människor.Tack för att ni finns

Skolan är inte  min bästa vän. Långt ifrån. Jag behöver kanske inte gå in djupare på det ämnet för tillfället eftersom nästan alla andra bloggar handlar om skolor hit och dit.
Jag längtar så fruktansvärt efter något nytt i mitt liv. Jag önskar att jag var klar med skolan nu och kunde flytta min feta röv till Stockholm och starta på nytt. Göteborg känns inte det minsta lockande. Om jag på något jävla vis lyckas ha tillräkligt med pengar sedan så vill jag bort, långt bort. Kanske england. Näe Stockholm blir det nog. Jag och  min bebis Shoganan får helt enkelt samla pengar till en flytt framöver. Shoganan kanske kan knäcka extra i det kungliga stallet. Inte  mer än rätt känner jag. Varför är det bara jag som vill bort förresten? Det är bara  jag som vill börja ett nytt liv. Fan, jag vill inte bli en svensson som bor kvar här i all oändlighet. Kanske återvänder jag till gården någon gång men jag vill leva först, på riktigt med nya människor. Alla människor omkring mig är helt fantastiska men jag vill ändå ha tillgång till något helt nytt. Om jag flyttar är gymkhanan dessvärre ett mine blott, antagligen. Det är det enda som känns jobbigt, men jag kan ju inte hålla på med det i evigheter ändå. Jag blir också för gammal någon gång, då måste det finnas något mer. Man måste kanske offra sin passion för att skaffa nya. Vad vet jag egentligen, så jävla gammal och erfaren är jag inte inom området. Det låter som att jag snackar om morgondagen. Det är inte fallet, detta är bara spekulationer och ingenting lär förändras så länge jag går i skolan.

 Jag önskar att det var lättare att sova än va det är. Jag kan inte sova. Vad jag än gör! Jag står inte ut, för jag orkar inte heller  vara vaken längre. Människor skickar sms och förväntar sig att jag ska svara med ett roligt skämt. Jag önskar jag hade kunnat men jag svarar precis på smset, varken mer eller mindre. Ställer någon en fråga så svarar jag ja eller nej, undrar någon hur jag mår svarar jag "bra", om någon vill träffas svarar jag "kan inte ikväll, jag måste sova, ska till skolan imon.", människor frågar om jag kan boka in något angående dem i min almanacka. Jag ställer upp men vet inte på vad och när jag ska infinna mig, trots att personen i fråga berättat detaljer kring uppdraget. Jag har standardsvar på allt. Men minns inte vem som har talat eller vad dom ville. Jag vill bara sova nu men det är omöjligt. Min väckarklocka ringer om 5timmar.  Förlåt att jag var så jävla arg idag Linda, jag vet inte vad det är med mig. Älskar dig vad som än händer! Jag finns här för dig precis som du funnits för mig, tack för att jag har dig! Och förlåt alla för att jag är så in i helvete tråkig nu!! Jag hatar mig för det. VERKLIGEN! Fan, min blogg börjar likna något jävla träsk.